"Ni förstår, havet är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dålig humör. Det är omöjligt att veta varför. Vi ser ju bara ytan. Men om man tycker om havet så gör det ingenting... man tar det ena med det andra."

Ja men tänk er att stå där vid skogens slut. Att precis som björkarna, ekarna oh granarna, blicka ut över det till synes oändliga havet. Det skiftar i blått, grått och grönt. Helt beroendes på. Och tänk er sedan, att förlossa din lilla träbåt och glida ut. Mot horisonten. Mot havet och alla dess gåtor och äventyr. 


                                    


"Trollkarlens hus har inget tak och molnen som flyger över det är röda som blod av rubinernas återsken. Hans egna ögon är också röda och lyser i mörkret. Men han är inte lycklig förrän han hittat Kungsrubinen. Den är nästan lika stor som hans flygande panters huvud och att titta in i den är som att se flytande eld. Trollkarlen har letat efter rubinen på alla planeter, till och med Neptunus. Men han hittade den inte. Han har gett sig av till månen för att söka i kratrarna men han har inte stort hopp om att lyckas. För innerst inne tror han att den finns på solen, och dit kan han inte komma. Han har försökt flera gånger, men det är för hett."

Jag vet att jag inte behöver leta på månen, eller i solen... dock antagligen i Malins gräsmatta. Jag tappade min egna väldigt vackra kungsrubin-ring igår. Hur kunde jag vara så dum och lägga den i min skjort-ficka. Det är inte ofta jag tycker smycken är fina, ni som känner mig vet att jag inte är någon smyckes-människa helt enkelt. Men denna ring var fin! Jag skulle vilja bära den varje dag. Precis som jag gör med mitt fina armband jag fick av min syster, som var mycket vackert när jag väl satte på det. Men ja, arg på mig själv blir jag. Attans då. Merde.