Bränd!
bränna steka steka, o nu sitter ja här med en sån där after-sun-lotion på hela framsidan av kroppen, sved som fanken i duschen, iiiih! Så ja, ganska stekt blev man i Mollans hängmatta i soliga Bräcka! Det var bra mkt mer sol o o-vindigt där än hemma hos mig! På jobbet igår kväll hann de ju knappt säga hej innan de var tvugna att utbrista ungefär "när hann du vara utomlands..?". Men det blir brunt o fint snart :)
Mysigt o gott hade vi det iaf! Det ser ni kanske :)
Jag kom...
Men vilka blandade känslor då!
Jag har känt hela tiden att det är dags att bryta upp vardagen och börja något nytt, o nu blev det svart på vitt... det blir en brytpunkt. Den 23 augusti börjar jag på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Uppsala igen... men mitt Värmland då o alla fina jag har här, mitt liv! Hjälp, lite panik, samtidigt som jag verkligen hoppas på detta! Jag kommer kanske tillbaka, åtminstone så kommer jag och hälsar på OFTA! Bo i Nytomta och hos Malin!
Måste få tag på ett alternativt boende, kan inte bo på internatet (för det första får jag väl krupp av ett elevhem, va vet ja, sen kan inte mina djur bo där med mig och så är det TRES CHÉR!). Nåja, det löser sig!
Nervös!
Havet & Kungsrubinen
Ja men tänk er att stå där vid skogens slut. Att precis som björkarna, ekarna oh granarna, blicka ut över det till synes oändliga havet. Det skiftar i blått, grått och grönt. Helt beroendes på. Och tänk er sedan, att förlossa din lilla träbåt och glida ut. Mot horisonten. Mot havet och alla dess gåtor och äventyr.
"Trollkarlens hus har inget tak och molnen som flyger över det är röda som blod av rubinernas återsken. Hans egna ögon är också röda och lyser i mörkret. Men han är inte lycklig förrän han hittat Kungsrubinen. Den är nästan lika stor som hans flygande panters huvud och att titta in i den är som att se flytande eld. Trollkarlen har letat efter rubinen på alla planeter, till och med Neptunus. Men han hittade den inte. Han har gett sig av till månen för att söka i kratrarna men han har inte stort hopp om att lyckas. För innerst inne tror han att den finns på solen, och dit kan han inte komma. Han har försökt flera gånger, men det är för hett."
Jag vet att jag inte behöver leta på månen, eller i solen... dock antagligen i Malins gräsmatta. Jag tappade min egna väldigt vackra kungsrubin-ring igår. Hur kunde jag vara så dum och lägga den i min skjort-ficka. Det är inte ofta jag tycker smycken är fina, ni som känner mig vet att jag inte är någon smyckes-människa helt enkelt. Men denna ring var fin! Jag skulle vilja bära den varje dag. Precis som jag gör med mitt fina armband jag fick av min syster, som var mycket vackert när jag väl satte på det. Men ja, arg på mig själv blir jag. Attans då. Merde.
Mitt hem är fint
une nuit étrange
Knappt sovit en blund inatt. Det var som en bägare inom mig som hela tiden rann över, rann över, rann över, fanns ingen hejd på dessa tankar och känslor. De var helt o hållet okontrollerbara! Riktigt obehagligt... låg och försökte fokusera på mina andetag. Ut, in, ut, in, ut, in... somnade väl där efter 4 någon gång, vaknade igen vid 5 i ett ryck efter en mardröm. Nåonting kändes omedelbart konstigt. Vart var min arm...? Jag kunde inte röra den, jag bara hoppade upp av rena förskräckelsereflexen. Den bara hängde där, min vänstra arm. Jag tänkte INTENSIVT, lyft, lyft, lyft... inget hände. Där stod jag och gungade och armen bara svängde med. Hade ingen känsel och ingen rörlighet alls. Den var helt slapp. O ni vet att när man studsar upp sådär mitt inatten så hänger man inte riktigt med. Och jag kunde inte fatta vad som hänt... jag springer in till pappa och utbrister vad som hänt. Han, smått chockad, förklarar att den antagligen bara somnat. Ahaa... somnat... o jag tyckte jag stod där i evigheter och väntade på att blodet skulle börja rinna och känseln komma tillbaka. Vilket den gjorde och min arm var normal igen. Men vilken hemsk chock det var! Aldrig varit med om att en kroppsdel somnat på det där viset, och hela armen från axeln.
I övrigt så vill jag Dit, jag vill In och samtidigt Ut. Jag befinner mig i ett känslomässigt tillstånd som gör att jag börjar fundera på att jag verkligen borde återuppta min träning med ***. Jag känner att jag är fast, fånge i mig själv och mina känslor. De äter upp mig! Det tar så himla lång tid innan jag blir tillfreds igen när jag blir på det här viset. Och det är verkligen bara lidande. Detta är antagligen knappast något unikt för mig, men det spelar ingen roll, det är jobbigt och jag lider, det är det jag vet och jag vill hitta en väg mot inre trygghet och inre tillfredsställelse. En väg till något, till Det, som jag vet är det enda som betyder något i det "stora" sammanhanget. Eller i alla sammanhang. Jag är inte säker, eller rättare sagt, jag ÄR säker på att jag Inte vet vad detta innebär. Jag vill utforska det, det stora, det lilla, det universala, det lokala. Det är dags nu, för mig att bege mig ut på en upptäcksfärd. Jag ska bli den snusmumrik jag alltid drömt om, jag ska besöka de platser jag så länge längtat efter. De finns där, eller rättare sagt, de finns Här. Godnatt gott folk!
min Cherry är borta
och jag vill ha henne tillbaka. Saknar henne. Ledsen.
sol ute, sol inne...
I Piteå
13 timmar tog det med nattåget, en timmes försening inräknad. Jag är glad över att jag ska ligga i en sovkupé på vägen hem! Usch, en timmes sömn blev det liggandes över två säten. Min stackars rygg. Igår blev det spikmattan i två timmar. Det hjälpte lite. Nu ska jag assistera Ida med matlagningen så vi får i oss nåt i våra små magar och orkar med hela dagen.
"Nu kommer maten på faten, för lilla magen mitt på dagen. Vi maten gillar, både tjejer o killar", sen kan jag inte fortsättningen... men den sjöng vi innan varje lunch på lågstadiet :)
Ronjas o Birks vitsippedunge!
Solen lyser, avnjuter en sen frukost ute på verandan, attans vad gött det känns och värma fossingarna i vårsolen! Den steker!
Känner att inne kan jag inte sitta o glåma, nej ut o studsa i vårvinden. Jag greppar tag i kameran och glömmer i all hast o sprudlighet att ta med mig snorpapper, eller näsdukar om man nu vill använda sig av ett finare ord. Men jag tycker snorpapper låter mer... rumpenissigt, eeh. O så var det Ronja (underbara lilla Ronja i den stora norrländska skogen, en sådan vill jag vara!), ni vet det avsnittet i filmen där hon och Birk möts i skogen på våren. Den där platsen som är helt viiiiiit av vitsippor. Ett vårparadis, och medan Ronja springer runt på sina lyckliga och lätta ben och skriker vårskrik så faller Birk belåtet baklänges ner i det vita vackra! Jag tycker det är en av de vackraste sessionerna i filmen, den stunden gör mig glad. Tänk att få hitta ett sådant ställe, och få uppleva den med sin allra bästa vän. Springa runt där och känna att allt man har omkring sig lever och sprudlar av livsenergi. För att återkomma till "verkligheten" så vandrade jag iväg till en sådan plats i Länna idag. Gick över tågrälsen och in på ett promenadstråk, en stig. Och det bokstavligt talat kryllade av dessa vita små kungligheter. Mmm, white gold! Det var vackert!
O nu ringde de från Vi-skogen och självklart kan jag inte säga nej till att skänka 100 kr i månaden. Tänk att de planterat 150 miljoner träd runt Victoriasjön i Afrika, fantastiskt! Självklart vill jag vara med och stödja deras arbete.
